Red

The Hives och en knippe hardcoreband – en homage till Kafe 44

The Hives

Torsdagen den 29 mars sitter jag och slött kollar uppdateringar på de sociala medierna på min telefon i personalrummet på jobbet, helt plötsligt ser jag något som jag tidigare hört ryktes vägen kan komma att ske – The Hives live på Kafe 44 samma kväll. Först och främst måste jag säga att jag trodde ryktet när det kom för någon månad sen bara var ett dåligt val för att få lite mer publicitet. Men nu verkade det som om det ändå skulle ske. Snacka om en nyhet som gjorde min dag, senast jag såg Hives på en inomhusscen var det den bästa konserten det året (förlåt, bästa konserten jag någonsin sett) – utan minsta tvekan. Av nyheten behag började jag spontant att garva, min polare som tillika är min arbetskamrat undrade vad det var för nått. Jag berättade nyheten, och frågade om han skulle hänga med. Var inte svårt att övertala honom att hänga med på konserten.

Jag lyckades smita några minuter tidigare från jobbet, en stor eloge till min kollega Ken för att detta var möjligt (annars hade vi med största sannolikhet missat konserten). När vi närmade oss Kafe 44 såg vi en ganska lång kö, men en betydligt kortare kö än vad vi hade väntat oss. Men lika fullt kom Tompa Eken ut och berättade för alla i kön att första konserten var slutsåld och de skulle släppa biljetter till en andra senare konsert samma kväll. Vi var dock något tveksamma om vi stod tillräckligt långt fram för att biljetterna skulle räcka. Turen tycktes dock lysa på oss så vi fick varsin biljett. Vi drog och käkade, för att några timmar senare återvända.

En lång ringlande kö sträcktes sig förbi utanför Kafe 44’s lokaler under tiden som vi hörde The Hives avsluta den första av kvällens två spelningar. Det började välla ut unga extremt svettiga människor. Som mer eller mindre la sig på den kalla asfalten mangrant. Det såg ut som de hade varit på ett slagfält och nu med blotta förskräckelsen hade klarat sig med livet i behåll. Jag ser att jag precis innan vi gick in på spelningen har skrivit på facebook och twitter, ”kokning nästa är jag rädd”. Och visst hettan slog emot oss när vi kom in i den minimala men ytterst trevliga konsertlokalen.

Men så fort bandet ställde sig på scenen hade jag glömt bort detta faktum och röjde runt ganska bra, i alla fall för att vara mig som oftast står still på konserter. The Hives gör nått med mig som inte många andra band lyckas med. De levererade sin sedvanliga hitkavalkad, med några nya låtar (3 stycken om jag inte missminner mig), något nedbantat mot andra spelningar. De spelade i kanske 45-50 minuter (om ens så länge), jag är inte säker jag tappade helt tidsuppfattningen under spelningen. Men bortsett från de nya låtarna lirade de ”Try it again”, ”Hate to say i told you so”, ”Walk idiot walk”, ”Tick tick tick boom”, ”Main offender” och säkert några låtar till.

Howlin Pelle Almqvist är lika skönt arrogant kaxig på scenen som alltid och det är antagligen han och hans mellansnack som gör att The Hives lyfter till en annan nivå än andra band. Scenpersonligheten Howlin Pelle är helt enkel fenomenal i likhet med den musik som bandet levererar. Och publiken lyder minsta lilla vink – vilket gör att stämningen in i den efter första låten svettdrypande lokalen blir totalt outstanding. Pelle tar på sig rollen som lärare (kanske mest för att största delen av publiken är runt 20 års ålder, skulle tydligen vara ålders gräns under 20 år – men vi var några stycken som definitivt hade passerat den åldern som ändå lyckats få biljett.) och påstår att han inte förstår varför svenska skolan har så svårt att undervisa för publiken är bra på att göra som han säger, han hävdar även att folk brukar jämföra honom med Jesus – allt sagt i skön arrogant Pelle Almqvist stil.

Helt klart är att trots att vi fick stå och köa i en inte allt för varm kväll i flera timmar så var det värt det, var enda liten minut. För att se The Hives på Kafe 44 var för min del en nästan religiös upplevelse.

En fullspäckad kväll i hardcorepunkens tecken

Fredagen den 30 mars har länge varit uppskriven i min kalender, anledningen heter först och främst Cruel Hand men även Bane som toppar listan över band som spelar denna kväll. Med i konsertpaketet finns även svenska Out of Vogue och amerikanska Rotting Out som gör sina landsmän sällskap. Konserten var utsåld i vad jag förstår någon vecka innan. Väl på plats var det kö utanför Kafe 44 igen, det var inte varmare utan kallare än dagen innan – men jag behövde inte stå där speciellt länge, vilket var skönt.

44:an var fullsmockat, tror det var mer folk än kvällen innan. Tompa var där i sedvanlig ordning och hann även med att bjuda barnen, som följt med sin med sina föräldrar, på bulle. Den lilla grejen säger det mesta om hur hela Kafe 44 och Scen 44 känns, det är familjärt och aldrig några sura miner – Trivsamt!

Out of Vogue öppnar, och i med första låten kommer första stagedivet. Och sedan efter det flyger det människor hejvilt under hela kvällen. Slamdansar görs det också mer eller mindre konstant kvällen igenom. Allt som hör hemma på en riktig hardcore spelning. Med andra ord man får vara glad om man tar sig hem utan några större skador.
Out of Vogue kanske inte imponerar men det gör däremot Rotting Out som enligt mig faktiskt är kvällens största behållning. De kaliforniska hardcorepunkarna är totalt skoningslösa och fullständigt lysande. Det är så bra att det blir svårt för de andra banden att komma upp i samma kvalitet.
Mycket riktigt Rotting Out har gjort det svårt för Cruel Hand att visa sina framfötter fullt ut. Jag ska inte säga att de var dåliga, för bra var det – men i jämförelse med tidigare band blev jag tyvärr besviken.

Bane som avslutar konserten gör det också bra, men kommer inte heller de upp i samma klass som Rotting Out. Halvvägs in i konserten går jag ut från själva konsertlokalen för att få luft, för luften är totalt slut sedan länge inne i den tighta lokalen.

Totalt sett två väldigt lyckade musikkvällar på ständigt supertrevliga Kafe 44. Jag blir alltid överraskad över hur sjukt bra konserter som spelas där och över den trevliga stämningen som alltid råder. Det finns en anda där inne som inte finns på så många ställen längre. Därför är den här texten i stort en hyllning till alla som jobbar där som gör det möjligt för alla som kommer dit att få oförglömliga minnen med sig hem. Tack för det Tompa och alla andra.

Lars ‘Lasse Punk‘ Svantesson, musiktidningen.se

Bluesrock av den nya världen

Joe Bonamassa
Cirkus, Stockholm, 120319

Betyg 4
 
Efter ett äventyrligt besök i Ryssland anlände Joe Bonamassa med sitt band programenligt till Stockholm och Cirkus. Keyboardisten var denna gång vid sitt podium. I Ryssland hade han hamnat i klammeri med det byråkratiska kvarnhjulet vilket i och för sig inte är svårt (utan rätt summa USD). Då fick de spela som en trio. Nu var de fyra återförenade och Gulag var ett minne blott.

 
Sin vana trogen skred Bonamassa in på scenen i den svarta Armani-kostymen och de matchande allt annat än billiga solglasögonen. En känsla av auktoritet infinner sig när inledande ‘Slow Train’ rullar ut med full kraft. Den översvallande gitarren ylar som prärievinden och ger ett hårresande första intryck.
 
Den suggestiva ’Dust Bowl’ är en gripande lektion i gitarrspelandets ädla konst. Den fingerfärdige Bonamassa behandlar gitarren som en gudagåva från en högre makt. En virtuos av sällan skådat slag har presenterat sig.

Paradnumret ‘Sloe Gin’ blir en höjdpunkt. Efter den mjuka rent av värmande inledningen attackerar Bonamassa gitarren och en vinande pisksnärt far över hela lokalen. De tre hitresta dalmasarna från Borlänge på sista bänkraden blir raka i ryggen. Magistern har talat för klassen.
  
Jag lyfter på hatten för ‘Song of Yesterday’ hämtad från Black Country Communion’s debutskiva. Visserligen i en något hastig version utan lidelsen och nyanseringen som så innerligt eftersträvas. Det känns också som om publiken inte riktigt är bevandrad i Bonamassa’s skivkatalog.  Obefogade jubel hörsammas trots att det återstår ett par minuter av den här låten. Högst märkligt.

 
Efter femton låtar och lika många gitarrer sitter man smått tillbakalutad, förnöjt småleende och väntar på extranumret där ‘Just Got Paid / Dazed and  Confused’ inte ger några höga odds. Då bryter Bonamassa mot all känd vett ock etikett. Han sjunger en countrysång i vaggvisetempo. ‘Bird On The Wire’ är visserligen en något modifierad Leonard Cohen–cover men vad hjälper det när den adrenalinstinna publiken törstar efter tung bluesrock. Här hade ‘ A New Day Yesterday’ fungerat alldeles utmärkt som katalysator. Det finns ingen perfekt värld. Det finns inga perfekta människor,  men Bonamassa är bra nära.
 
Thomas Claesson, musiktidningen.se

Alkberg träffar en rätt i hjärtat

Mattias Alkberg på Kafé Deluxe, Växjö 2012-01-20

Kafé Deluxe är ett mysigt kafé och ölhak mitt i Växjö’s stadskärna. Smiter man undan hårdrocksöset på övervåning kommer man ner i källaren som fungerar som konsertlokal och nattklubb. Det är inrett helt efter devisen man tar vad man har och det ger en väldigt hemtrevlig stämning. Ur högtalarna strömmar gamla soullåtar. Väggarna, bardisk och allt är klätt i 60-talstapet, lamporna som lyser upp lokalen är av alla former och stil.

Magnus Ekelund går på scenen först. Han är själv med en gitarr. Sitt kompband Stålet har han lämnat hemma. Magnus Ekelund sjunger vackert, det är skört och fint. Hela tiden med en desperat ton. Om man ska dra paralleller för de som inte hört Magnus så låter han lite som en blandning av Jakob Hellman (som han även har gjort en duett med) och Olle Ljungström.

Sångreverbet är vridet till max och Magnus röst ökar fram i lokalen. Det är mäktigt. Han spelar Ryssland nationalsång på svenska. Sen spelar han ”Utan er” och det börjar bli riktigt riktigt bra. Då helt plötsligt verkar han drabbas av dåligt självförtroende och lämnar scenen. Var det meningen? Var det slut där? Jag vill höra mer.

Sen är det dags för Mattias Alkberg. Han har med sig sitt kompband Nerverna, och de är förstärkta med Magnus Ekelund på körsång och tamburin.

Huvudfokuset ligger på låtar från senaste skivan ”Anarkist” som av många ansågs som förra årets bästa skiva. Och man lyckas få med sig alla dimensionerna från skivan när låtarna framförs live. Basen och trummorna pumpar mäktigt, de tre stratocaster-gitarrerna målar upp vackra ljudlandskap och skapar kaotiskt oljud, Alkbergs sång är innerlig hans utryck träffar en rätt i hjärtat. Även här ger sångreverbet en fet effekt som liksom skär in i hjärnan och ingen kan förbli oberörd. Maffiga ”Helgen v. 51”, pumpande ”Frigjord, pånyttfödd”, feta ”Bit i kudden, skattebetalare” och vackra ”Född fel” (som är en duett med Magnus Ekelund) sticker ut lite extra och är minst lika bra som på skivan.

Det är trångt i den lilla lokalen och publiken skriker till lite extra när det bjuds på gamla låtar som ”Haparanda here we come” och ”Ragnar”.

Konserten avslutas med skramlande ”Dementorer” som är en punkig käftsmäll av gitarrmelodier.

Bandet går av scenen för att komma tillbaks och köra en innerlig ”Nerverna” som avslutas med publikens hjälp, och till ljudet av allsången är konserten slut. Mattias Alkberg och Nerverna ger sig av mot nya äventyr. Tack för ikväll!

Text: Marcus Johansson  Foto: Sandra Petersson