I BACKSPEGELN
”Hoodoo” – Historien om John Fogertys outgivna album från 1976!
John Fogerty, sångaren, frontfiguren och motorn i det legendariska bandet Creedence Clearwater Revival (CCR) under åren 1967-72, släppte sitt första soloalbum redan 1973! Fast detta album släpptes under den fejkade bandpseudonymen ”The Blues Ridge Rangers”, och albumet innehöll tolv ganska ointressanta country/country-rock covers som gick ganska obemärkt förbi hos de flesta! På denna skiva spelar Fogerty samtliga instrument!
Men det var först 1975 som John Fogerty var tillbaka på riktigt efter CCR-epoken! Denna gång med sitt första riktiga soloalbum, som rätt och slätt fick heta ”John Fogerty”! Ett album som inte sålde speciellt bra i jämförelse med Creedence skivorna och här i Sverige landade albumet som bäst på en 27:e plats under de 8 veckor (november 1975 – februari 1976) albumet var inne på den Svenska Albumlistan.
Från detta album är det särskilt de två singlarna ”Rockin’ all over the world” och ”Almost Saturday Night” som man kanske kommer ihåg så här många år efteråt. Låtarna blev hyfsat populära under 1975-76, men dock inte så pass populära att de kunde pressa in sig på den Svenska Singellistan.
Låten ”Almost Saturday Night” spelades även in av Dave Edmunds och han fick en mindre framgång med denna låt i Storbritannien och Sverige 1981, men redan fyra år tidigare (1977), hade Status Quo gjort en coverversion på Fogertys ”Rockin’ all over the world” och den blev en världshit. Men än idag är det många som fortfarande inte har förstått att denna pärla faktiskt är en genuin John Fogerty-produkt, och ingen Quo-låt!
Av albumets tio spår så hade Fogerty skrivit sju, och detta album håller (åtminstone till stora delar) hyfsad Creedence-klass! Det vill säga, gillade man CCR, så gillade man troligtvis även denna skiva!
Sent under våren 1976 spelar sedan Fogerty in sitt nya album, ”Hoodoo”, ett album som tyvärr aldrig någonsin blev utgivet!
I april 1976 släpptes en singel med två låtar från Hoodoo-albumet, ”You got the magic” och ”Evil thing”. Låten ”You got the magic” var även förstalåten på albumet! Dessa två spår är också det enda som officiellt har blivit utgivet från ”Hoodoo”!
Enligt vissa uppgifter så är bakgrunden till det hela ungefär enligt följande:
Efter att Fogerty släppt sitt självbetitlade album 1975, så slösade han ingen tid, utan spelade ganska snabbt in material till ett nytt album, som i sin tur skulle följas av en turné. Men efter att singeln hade släppts hände i princip ingenting alls, förutom att skivan sålde väldigt dåligt.
Efter det fullständiga misslyckandet med singeln erbjöd John Fogerty i alla fall sitt skivbolag Asylum Records det inspelade materialet. ”Hoodoo” fick ett katalognummer (asyl 7E-1081), och man gjorde alla förberedelser inför en utgivning av albumet, och man tryckte upp omslag, gjorde promotionskopior till radio och press etc. Men strax före releasen av albumet tog man, av okänd anledning, ändå ett beslut att återkalla albumet.
Orsaken till detta beslut blev aldrig riktigt offentliggjort, men ryktet säger att John Fogerty och Joe Smith (chefen för Asylum) tillsammans tog beslutet av den anledningen att albumet inte tillräckligt levde upp till den förväntade standarden. Men även en mångårig rättstvist med sitt (Fogertys) gamla skivbolag Fantasy Records, kan ha spelat in i sammanhanget!
Fogerty har själv kommenterat det hela med följande ord:
”It was a mutual decision between Joe Smith and myself. This was a confusing and very painful time in my life. I still feel the decision not to release it was the correct one. I feel that the songs and the music started out with inspiration, but were left unfinished and unresolved. If I had been stronger at the time, I would have worked harder to bring things up to the level that I demand.”
Men albumet blev på sätt och vis ändå utgivet, om man nu kan säga så om en illegal bootleg, och ljudkvalitén på denna bootleg är oftast rent bedrövlig. Men skivan som sådan hade troligtvis inte skämt ut sig om den hade blivit officiellt utgiven i slutet av 70-talet!
Men under en lång period var många Fogertyfans ändå fyllda av förhoppning om att skivan trots allt, till slut ändå skulle bli utgiven, detta eftersom Fogerty ej hade raderat materialet!
Men många år senare när man frågade honom om detta så sa han följande:
”I instructed Asylum to destroy the master tapes sometime in the 80′s. I still think that was the correct decision, too. Perhaps some day I will re-write and re-record some of those songs. The old ‘Hoodoo’ album really wasn’t very good.”
John Fogerty drog sig sedan tillbaka från rampljuset under ett antal år, efter strulet med denna outgivna skiva och diverse rättsprocesser rörande hans tidigare karriär som medlem i CCR, och det dröjde ända tills 1984 innan han åter kom tillbaka på skivscenen, denna gång med albumet ”Centerfield”.
Lite faktauppgifter om ”Hoodoo”!
Samtliga nio originalinspelade låtar på albumet ”Hoodoo” var enligt följande:
- ”You got the magic” – 3:43
- ”Between the lines” – 3:40
- ”Leave my woman alone” (Ray Charles) – 3:09
- ”Marchin’ to blarney” – 3:18
- ”Hoodoo man” – 2:55
- ”Telephone” – 2:55
- ”Evil thing” – 3:40
- ”Henrietta” (Fere-Hitzfeld) – 2:58
- ”On the run” – 3:32
Alla låtar utom nummer 3 & 8 var skrivna av John Fogerty!
På bootlegplattan ”Hoodoo” så har man lagt till följande officiella singellåtar som bonusmaterial:
- ”You got magic” (1976)
- “Evil thing” (1976)
- “You don’t owe me” (1973)
- “Back in the hills” (1973)
- “Comin’ down the road” (1973)
- “Richochet” (1973)
- “My toot toot” (1986)
- “I confess” (1986)
Sedan finns det även senare bootlegversioner av denna skiva, som förutom de ovan nämnda låtar, även innehåller följande bonusalster:
”All mama’s children (with Carl Perkins, 1996)”, “Born on the bayou (live from the concert for the Rock and Hall of Fame, 1996)”, “Fortunate son (live from the concert for the Rock and Hall of Fame, 1996)”, “Endless sleep (Australian CD-single, 1997)”, “Just pickin’ (Australian CD-single, 1997)”.
Är man möjligen lite nyfiken på hur låtarna på det outgivna albumet faktiskt lät? Gå då in på Youtube och gör en sökning på ”Hoodoo” och ”Fogerty”, sedan kan man lyssna på en del av dessa låtar. Ljudkvalitén är i de flesta fall riktigt usel, men det går ju i alla fall höra låtarna, i alla fall om man har lite tur!
Roger Skoog
0Gary Glitter! Från firad glampopstjärna till avskydd och hatad pedofil!
1972 slog den då 27-årige engelsmannen Gary Glitter (Paul Francis Gadd) igenom med låten ”Rock’n’roll part II”. En låt som egentligen har sitt ursprung i ett jam på 15 minuter! Ett jam som sedan kortades ned till ca 6 minuter, samt delades upp i två separata delar (part I & II).
Året efter, 1973, så kunde man även höra låten ”I’m the leader of the gang (I am)” på Sveriges Radios enda riktiga hitlista på den här tiden, ”Tio i Topp”! Låten blev också en listetta i Storbritannien. Gary Glitter var även med på ett hörn när de engelska hårdrockstjejerna i Girlschool gjorde en remake av låten 1986.
Andra populära alster från Gary Glitters 70-tal är låtar som – ”Hello, hello, i’m back again”, ”I didn’t know I love you (till I saw you rock and roll)”, samt låten, ”I love you love me love”. Låten ”I love you love me love” nådde upp till en fin förstaplats på den brittiska hitlistan sent under 1973, en bedrift som även låten ”Always yours” lyckades med sommaren 1974! Några andra populära låtar som också kan nämnas i sammanhanget är ”Do you wanna touch me” och ”Doin alright with the boys”! Två låtar som även har spelats in av Joan Jett (The Runaways), och som finns utgivna på hennes självbetitlade soloalbum ”Joan Jett” från 1980!
Under en period (1976-77) så spelade Gary också tillsammans med gruppen Glitter Band, både live och på skiva! Glitter Band hade även några egna mindre hits under åren 1974-76 – ”Angel face”, ”Goodbye my love”, ” People like you and people like me”, samt ”Let’s get together”.
Gary Glitter hade hela 15 låtar inne på den brittiska singellistan mellan 1972 och 1977, dessutom hade han fyra album på albumlistan, varav tre av dem var placerade topp-åtta under de glitterfyllda och framgångsrika åren 1972-74. Gary Glitter gav även ut sex stycken LP-album under perioden 1972-78!
Tiden innan genombrottet 1972, så spelade Paul Gadd även in skivor under sina andra artistpseudonymer; Paul Raven, Rubber Bucket, respektive Paul Monday!
Gary Glitter föll sedan i glömska under slutet av 1970-talet, men gjorde en comeback under 1980-talet, och fick i samband med detta även några mindre kommersiella hits! Sedan försvann Gary Glitter från scenen under många år och ingen brydde sig egentligen speciellt mycket om hans öde, förrän 1999, då han åter blev ett hett nyhetsstoff i media. Fast nu av helt andra orsaker!
Upprinnelsen till detta började redan 1997 då Gary Glitter lämnade in sin dator för service och i samband med detta fann man barnpornografiskt material på dators hårddisk. Hans skivor drogs in, konserter ställdes in och han dömdes till fyra månaders fängelse för detta brott. I samband med denna dom så tog också Gary Glitters karriär som popstjärna definitivt slut. Efter avtjänat straff lämnade han England och bosatte sig, först efter en vistelse på Kuba, i Asien där han fortsatte med sina vidriga och perversa pedofildåd!
Givetvis åkte han fast igen, och denna gång riskerade han till och med dödsstraff för sina övergrepp! Men då de drabbade flickornas familjer dragit tillbaka sina anmälningar, efter att ha fått en okänd summa pengar av Glitter, reducerades straffet istället till några års fängelse. Så mellan åren 2006 och 2008 satt han därför inspärrad i ett fängelse i Vietnam som straff för sina sexuella övergrepp på två flickor i 10-års åldern!
Glitter frigavs hösten 2008 och utvisades direkt ur landet. Efter att förgäves försökt få tillträde till Thailand och Hongkong, återvände han hem till Storbritannien. Ett ställe han absolut inte ville återvända till, men eftersom inget annat land ville befatta sig med pedofilen Paul Francis Gadd/Gary Glitter, så fanns det inga andra alternativ! I hemlandet var hatet stort mot den gamle popstjärnan och han fruktade till och med för sitt liv vid hemkomsten och fick skyddas av polis!
Gary Glitter – förr en firad stjärna inom glampopen, men nu när allt glitter och glamour har flagnat av, så ser man bara en gammal ”ful gubbes” rätta ansikte!
Roger Skoog
0Världens bästa svenska fullängdare genom tiderna
Min favoritplatta alla kategorier släpptes 1980. Första LP:n jag köpte var ”Never mind the bollocks”. Det här var min andra, Hansa Bands ”Flipperspel” den tredje. Vinylspelare har kommit och gått men Docent Döds plattor har bestått. Denna köpte jag ihop med min första stereo.
Enda missen bandet gjorde var att singel/MP-baksidan och guldlåten Chick-e-chack inte plockades med på LP:n. För några år sen var den min sons första favvolåt som han gärna dansade till. Hursomhelst den här skivan är raktigenom helbra. Någon trollkarl måste ha smugit in den magiska beroendeframkallande ingrediensen; liknande den som Coca-Cola Company har receptet till inlåst i ett hemligt skåp. Detaljen som gör att det inte går att tröttna. Kanske räcker det med att, som i Docent Döds fall, döpa en av låtarna efter världens mest sålda smaksatta dryck.
Det här är plattan jag tveklöst skulle välja att ta med mig till en öde ö om jag nu blev tvungen att välja en endaste. ”Tusen heta kyssar” var deras andra LP; den har massor och åter massor av guldkorn liksom debuten ”Docent Död” som i sin tur är mer pang-på-rödbetan-pop-punk-rock. För att vara fullängdare är båda ovanligt jämnbra men ändå intressanta och lekfulla på samma gång. För mig är båda fempoängare även om jag gärna sätter ett plustecken på debuten.
Genom åren har man samlat på sig singlar och annat kul från den här tiden och även det mesta från den senare Docenterna-eran. Min omgivning är kanske inte lika övertygad som mig…och frugan vill inte ha mer Solglasögon nu. Men nu ska de fram!!! Don’t forget to rock’n'roll…
Peter Dahlén, musiktidningen.se
2LÄNGE LEVE DIO!
En av de viktigaste och mest ikoniska av sångarna inom hårdrock- och heavy metal-genren – amerikanske Ronnie James Dio (juli 1942 – maj 2010), född Ronald James Padavona – har gått ur tiden. (”Dio” betyder förstås passande ”gud” på italienska. Namnet skall Ronnie James ha tagit från en ökänd italiensk-amerikansk maffiamedlem i New York som hette Johnny ”Dio” Dioguardi.)
Från slutet av 1960-talet fram till mitten av 1970-talet var Ronnie James Dio medlem i bandet Elf. Deep Purples mytomspunne gitarrist Ritchie Blackmore förstod Dios storhet när Elf agerade förband till Deep Purple och Blackmore började att smida hemliga planer. När Blackmore lämnade Deep Purple efter inre stridigheter (och en kompromisslös vilja att bestämma mera efter eget huvud) bildade han sålunda Rainbow tillsammans med Dio. 1975 kom debutplattan Ritchie Blackmore’s Rainbow. Därefter följde ytterligare två album med Dio på sång: Rainbow Rising (1976) och Long Live Rock’n’roll (1978).
Kombinationen Blackmore och Dio blev under en period ett synnerligen lyckosamt kreativt koncept som skapade en ny grundplåt för heavy metal-musiken där Blackmore med fötterna i Deep Purples bluesbaserad hårdrock ytterligare kunde renodla sin smak för barockbetonad och pampigt dramatisk ofta fantasy- eller epokinspirerad musik med klassiskt anslag. I Dio hade Blackmore också inte bara funnit en kompanjon som delade dennes förkärlek för de storstilade dramatiska musikaliska excesserna, utan även en konstnärlig partner med den perfekta gudabenådade mästerliga rösten för att matcha hela detta egna idiom och föra det till nya oanade höjder.
Med två så särpräglade och starka huvudkaraktärer i Rainbow kom dock förstås slutligen en brytning att bli oundviklig. Blackmore gick vidare för att styra in Rainbow åt ett mera radiovänligt kommersiellt håll med nya sångare, medan Dio skulle komma att anta vad som tedde sig som en dödsföraktande utmaning: att axla den fallna manteln i Black Sabbath efter den profilstarke och folkkäre men neddekade Ozzy Osbourne.
1
