KONSERT
The Hives och en knippe hardcoreband – en homage till Kafe 44
The Hives
Torsdagen den 29 mars sitter jag och slött kollar uppdateringar på de sociala medierna på min telefon i personalrummet på jobbet, helt plötsligt ser jag något som jag tidigare hört ryktes vägen kan komma att ske – The Hives live på Kafe 44 samma kväll. Först och främst måste jag säga att jag trodde ryktet när det kom för någon månad sen bara var ett dåligt val för att få lite mer publicitet. Men nu verkade det som om det ändå skulle ske. Snacka om en nyhet som gjorde min dag, senast jag såg Hives på en inomhusscen var det den bästa konserten det året (förlåt, bästa konserten jag någonsin sett) – utan minsta tvekan. Av nyheten behag började jag spontant att garva, min polare som tillika är min arbetskamrat undrade vad det var för nått. Jag berättade nyheten, och frågade om han skulle hänga med. Var inte svårt att övertala honom att hänga med på konserten.
Jag lyckades smita några minuter tidigare från jobbet, en stor eloge till min kollega Ken för att detta var möjligt (annars hade vi med största sannolikhet missat konserten). När vi närmade oss Kafe 44 såg vi en ganska lång kö, men en betydligt kortare kö än vad vi hade väntat oss. Men lika fullt kom Tompa Eken ut och berättade för alla i kön att första konserten var slutsåld och de skulle släppa biljetter till en andra senare konsert samma kväll. Vi var dock något tveksamma om vi stod tillräckligt långt fram för att biljetterna skulle räcka. Turen tycktes dock lysa på oss så vi fick varsin biljett. Vi drog och käkade, för att några timmar senare återvända.
En lång ringlande kö sträcktes sig förbi utanför Kafe 44’s lokaler under tiden som vi hörde The Hives avsluta den första av kvällens två spelningar. Det började välla ut unga extremt svettiga människor. Som mer eller mindre la sig på den kalla asfalten mangrant. Det såg ut som de hade varit på ett slagfält och nu med blotta förskräckelsen hade klarat sig med livet i behåll. Jag ser att jag precis innan vi gick in på spelningen har skrivit på facebook och twitter, ”kokning nästa är jag rädd”. Och visst hettan slog emot oss när vi kom in i den minimala men ytterst trevliga konsertlokalen.
Men så fort bandet ställde sig på scenen hade jag glömt bort detta faktum och röjde runt ganska bra, i alla fall för att vara mig som oftast står still på konserter. The Hives gör nått med mig som inte många andra band lyckas med. De levererade sin sedvanliga hitkavalkad, med några nya låtar (3 stycken om jag inte missminner mig), något nedbantat mot andra spelningar. De spelade i kanske 45-50 minuter (om ens så länge), jag är inte säker jag tappade helt tidsuppfattningen under spelningen. Men bortsett från de nya låtarna lirade de ”Try it again”, ”Hate to say i told you so”, ”Walk idiot walk”, ”Tick tick tick boom”, ”Main offender” och säkert några låtar till.
Howlin Pelle Almqvist är lika skönt arrogant kaxig på scenen som alltid och det är antagligen han och hans mellansnack som gör att The Hives lyfter till en annan nivå än andra band. Scenpersonligheten Howlin Pelle är helt enkel fenomenal i likhet med den musik som bandet levererar. Och publiken lyder minsta lilla vink – vilket gör att stämningen in i den efter första låten svettdrypande lokalen blir totalt outstanding. Pelle tar på sig rollen som lärare (kanske mest för att största delen av publiken är runt 20 års ålder, skulle tydligen vara ålders gräns under 20 år – men vi var några stycken som definitivt hade passerat den åldern som ändå lyckats få biljett.) och påstår att han inte förstår varför svenska skolan har så svårt att undervisa för publiken är bra på att göra som han säger, han hävdar även att folk brukar jämföra honom med Jesus – allt sagt i skön arrogant Pelle Almqvist stil.
Helt klart är att trots att vi fick stå och köa i en inte allt för varm kväll i flera timmar så var det värt det, var enda liten minut. För att se The Hives på Kafe 44 var för min del en nästan religiös upplevelse.
En fullspäckad kväll i hardcorepunkens tecken
Fredagen den 30 mars har länge varit uppskriven i min kalender, anledningen heter först och främst Cruel Hand men även Bane som toppar listan över band som spelar denna kväll. Med i konsertpaketet finns även svenska Out of Vogue och amerikanska Rotting Out som gör sina landsmän sällskap. Konserten var utsåld i vad jag förstår någon vecka innan. Väl på plats var det kö utanför Kafe 44 igen, det var inte varmare utan kallare än dagen innan – men jag behövde inte stå där speciellt länge, vilket var skönt.
44:an var fullsmockat, tror det var mer folk än kvällen innan. Tompa var där i sedvanlig ordning och hann även med att bjuda barnen, som följt med sin med sina föräldrar, på bulle. Den lilla grejen säger det mesta om hur hela Kafe 44 och Scen 44 känns, det är familjärt och aldrig några sura miner – Trivsamt!
Out of Vogue öppnar, och i med första låten kommer första stagedivet. Och sedan efter det flyger det människor hejvilt under hela kvällen. Slamdansar görs det också mer eller mindre konstant kvällen igenom. Allt som hör hemma på en riktig hardcore spelning. Med andra ord man får vara glad om man tar sig hem utan några större skador.
Out of Vogue kanske inte imponerar men det gör däremot Rotting Out som enligt mig faktiskt är kvällens största behållning. De kaliforniska hardcorepunkarna är totalt skoningslösa och fullständigt lysande. Det är så bra att det blir svårt för de andra banden att komma upp i samma kvalitet.
Mycket riktigt Rotting Out har gjort det svårt för Cruel Hand att visa sina framfötter fullt ut. Jag ska inte säga att de var dåliga, för bra var det – men i jämförelse med tidigare band blev jag tyvärr besviken.
Bane som avslutar konserten gör det också bra, men kommer inte heller de upp i samma klass som Rotting Out. Halvvägs in i konserten går jag ut från själva konsertlokalen för att få luft, för luften är totalt slut sedan länge inne i den tighta lokalen.
Totalt sett två väldigt lyckade musikkvällar på ständigt supertrevliga Kafe 44. Jag blir alltid överraskad över hur sjukt bra konserter som spelas där och över den trevliga stämningen som alltid råder. Det finns en anda där inne som inte finns på så många ställen längre. Därför är den här texten i stort en hyllning till alla som jobbar där som gör det möjligt för alla som kommer dit att få oförglömliga minnen med sig hem. Tack för det Tompa och alla andra.
Lars ‘Lasse Punk‘ Svantesson, musiktidningen.se
1Bluesrock av den nya världen
Joe Bonamassa
Cirkus, Stockholm, 120319
Betyg 4
Efter ett äventyrligt besök i Ryssland anlände Joe Bonamassa med sitt band programenligt till Stockholm och Cirkus. Keyboardisten var denna gång vid sitt podium. I Ryssland hade han hamnat i klammeri med det byråkratiska kvarnhjulet vilket i och för sig inte är svårt (utan rätt summa USD). Då fick de spela som en trio. Nu var de fyra återförenade och Gulag var ett minne blott.
Sin vana trogen skred Bonamassa in på scenen i den svarta Armani-kostymen och de matchande allt annat än billiga solglasögonen. En känsla av auktoritet infinner sig när inledande ‘Slow Train’ rullar ut med full kraft. Den översvallande gitarren ylar som prärievinden och ger ett hårresande första intryck.
Den suggestiva ’Dust Bowl’ är en gripande lektion i gitarrspelandets ädla konst. Den fingerfärdige Bonamassa behandlar gitarren som en gudagåva från en högre makt. En virtuos av sällan skådat slag har presenterat sig.
Paradnumret ‘Sloe Gin’ blir en höjdpunkt. Efter den mjuka rent av värmande inledningen attackerar Bonamassa gitarren och en vinande pisksnärt far över hela lokalen. De tre hitresta dalmasarna från Borlänge på sista bänkraden blir raka i ryggen. Magistern har talat för klassen.
Jag lyfter på hatten för ‘Song of Yesterday’ hämtad från Black Country Communion’s debutskiva. Visserligen i en något hastig version utan lidelsen och nyanseringen som så innerligt eftersträvas. Det känns också som om publiken inte riktigt är bevandrad i Bonamassa’s skivkatalog. Obefogade jubel hörsammas trots att det återstår ett par minuter av den här låten. Högst märkligt.
Efter femton låtar och lika många gitarrer sitter man smått tillbakalutad, förnöjt småleende och väntar på extranumret där ‘Just Got Paid / Dazed and Confused’ inte ger några höga odds. Då bryter Bonamassa mot all känd vett ock etikett. Han sjunger en countrysång i vaggvisetempo. ‘Bird On The Wire’ är visserligen en något modifierad Leonard Cohen–cover men vad hjälper det när den adrenalinstinna publiken törstar efter tung bluesrock. Här hade ‘ A New Day Yesterday’ fungerat alldeles utmärkt som katalysator. Det finns ingen perfekt värld. Det finns inga perfekta människor, men Bonamassa är bra nära.
Thomas Claesson, musiktidningen.se
Alkberg träffar en rätt i hjärtat
Mattias Alkberg på Kafé Deluxe, Växjö 2012-01-20
Kafé Deluxe är ett mysigt kafé och ölhak mitt i Växjö’s stadskärna. Smiter man undan hårdrocksöset på övervåning kommer man ner i källaren som fungerar som konsertlokal och nattklubb. Det är inrett helt efter devisen man tar vad man har och det ger en väldigt hemtrevlig stämning. Ur högtalarna strömmar gamla soullåtar. Väggarna, bardisk och allt är klätt i 60-talstapet, lamporna som lyser upp lokalen är av alla former och stil.
Magnus Ekelund går på scenen först. Han är själv med en gitarr. Sitt kompband Stålet har han lämnat hemma. Magnus Ekelund sjunger vackert, det är skört och fint. Hela tiden med en desperat ton. Om man ska dra paralleller för de som inte hört Magnus så låter han lite som en blandning av Jakob Hellman (som han även har gjort en duett med) och Olle Ljungström.
Sångreverbet är vridet till max och Magnus röst ökar fram i lokalen. Det är mäktigt. Han spelar Ryssland nationalsång på svenska. Sen spelar han ”Utan er” och det börjar bli riktigt riktigt bra. Då helt plötsligt verkar han drabbas av dåligt självförtroende och lämnar scenen. Var det meningen? Var det slut där? Jag vill höra mer.
Sen är det dags för Mattias Alkberg. Han har med sig sitt kompband Nerverna, och de är förstärkta med Magnus Ekelund på körsång och tamburin.
Huvudfokuset ligger på låtar från senaste skivan ”Anarkist” som av många ansågs som förra årets bästa skiva. Och man lyckas få med sig alla dimensionerna från skivan när låtarna framförs live. Basen och trummorna pumpar mäktigt, de tre stratocaster-gitarrerna målar upp vackra ljudlandskap och skapar kaotiskt oljud, Alkbergs sång är innerlig hans utryck träffar en rätt i hjärtat. Även här ger sångreverbet en fet effekt som liksom skär in i hjärnan och ingen kan förbli oberörd. Maffiga ”Helgen v. 51”, pumpande ”Frigjord, pånyttfödd”, feta ”Bit i kudden, skattebetalare” och vackra ”Född fel” (som är en duett med Magnus Ekelund) sticker ut lite extra och är minst lika bra som på skivan.
Det är trångt i den lilla lokalen och publiken skriker till lite extra när det bjuds på gamla låtar som ”Haparanda here we come” och ”Ragnar”.
Konserten avslutas med skramlande ”Dementorer” som är en punkig käftsmäll av gitarrmelodier.
Bandet går av scenen för att komma tillbaks och köra en innerlig ”Nerverna” som avslutas med publikens hjälp, och till ljudet av allsången är konserten slut. Mattias Alkberg och Nerverna ger sig av mot nya äventyr. Tack för ikväll!
Text: Marcus Johansson Foto: Sandra Petersson
offLever på lånad tid
Crosby & Nash
Stockholm Waterfront 111022
Betyg 3
Det var långväga gäster inbjudna till konsertpremiären på nybyggda Stockholm Waterfront (i anslutning till Centralstationen). De persiska mattorna på scenen beträddes inför publikens jubel av fadersgestalten med valrossmustaschen David Crosby (sång, gitarr) samt den alltid barfota, bohemen Graham Nash (sång gitarr, munspel, keyboard). Uppackade av ett band på trummor, bas, keyboard och sologitarr vreds klockan omgående tillbaks ända till hippievågens begynnelse.
Inledande Byrds-klassikern ‘Eight Miles High’ darrade betänkligt och stämmorna satt inte där de borde. Insjungningen borde redan vara avklarad tänkte jag och tog några djupa andetag. Med lättnad anlände ‘Marrakesh Express’ tidsenligt på spår 3 och den rätta känslan blev än mer uppackad av efterföljande ‘Long Time Gone’. Ordningen var återställd, om än tillfälligt.
Den klassiskt vemodiga ‘Just A Song Before I Go’ varar endast i dryga 2 minuter. Det räcker mer än väl. Crosby lindar in den ömma sången varsamt och med stor inlevelse. Ett känsloladdat ögonblick där inte ett öga är torrt. Tyvärr kan man inte säga att den nyskrivna ‘Slice Of Time’ har samma kriterier. Den är lika gaggig som det politiska dravlet till mellansnack, vilket är både onödigt och är lätt störande. Griniga gamla gubbar var det sista man ville se. Magnifika ‘Déjá Vu’ avslutar första akten och där släpps all ånga ut. En lång fin version var precis det som behövdes innan man går ut och läppjar på ett glas med vatten.
Andra akten börjar mycket trevande med några soloprestationer. Ögonlocken känns plötsligt blytunga och jag svävar som i ett töcken. ‘Our House’ väcker mina sinnen till liv återigen och publiken som till stor del består av kvinnor är genast med på noterna. Att ‘Guinnevere’ är tillägnad det täcka könet står helt klart. Minst 30 % av de kvinnliga åskådarna miste sin oskuld i samband med den låten. Det är röjt bortom all tvivel.
Waterfront är en förnämlig lokal för musikevenemang. Ypperligt ljud som förmedlade de historiska vingslagen väl. Crosby och Nash lever på forna meriter, men återväxten är tryggad. På keyboard återfanns den prydliga James Raymond som är son till just Crosby.
Föreställningen lider mot sitt slut. Crosby med sina vita lockar och många långhåriga män med honom måste känna en lättnad när den hett eftertraktade ‘Almost Cut My Hair’ äntligen släpps loss. Förlösande och endast trumfad av ‘Wooden Ships’ som är den naturliga och enda raka fortsättningen. Skutan är på rätt köl igen. Extranumret ‘Teach Your Children’ är en självklarhet. Damen vid sidan av mig kan texten perfekt och sjunger med för fulla halsar. Det känns tryggt och jag är trots allt tillfreds.
Thomas Claesson
En ”American Saturday Night” jag gärna upplever igen
Brad Paisley
Lisebergshallen 110827
Det dröjde länge, allt för länge om man frågar mig, innan Brad Paisley till slut beslöt sig för att komma hit till Svedala och bjuda oss bleka nordbor på en rejäl dos country av allra finaste sort.
För de som kanske inte hört talas om denna mr Paisley så kanske en liten presentation kan vara på sin plats.
Brad Paisley är den amerikanska country-stjärnan som haft 10 raka ettor på Billboardlistan, vunnit en hel säck med CMA-priser samt sålt sisådär 12 miljoner plattor. På relativt kort tid har han blivit en av de allra största inom modern country.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är ett mycket stort fan av Paisley och jag har med intresse följt hans karriär ända sedan hans första platta Who needs pictures som släpptes 1999. Så att jag var förväntansfull innan konserten var bara förnamnet.
Hur var konserten då? Ja, ska jag försöka summera den med ett ord så får det bli FANTASTISK.
Brad spelar inte bara bra utan i det närmaste felfritt, och tillsammans med sitt mycket samspelta band bjuder han på en helt och hållet grym countrykväll. Det bjuds på låtar från i princip samtliga album och enda nackdelen är möjligtvis att han har för många hits så alla hinner inte med att spelas. Från det att han öppnar med den gungande American Saturday night till den avslutande Alcohol sitter jag med ett stort fånigt flin på läpparna.
En av de absoluta höjdpunkterna under konserten var när bandet tar en paus och Brad spelar ett par låtar akustiskt. Här får både hans gitarrspel och hans grymma röst utrymme att briljera. När publiken tar över sången i den fantastiska balladen Whiskey Lullaby står samtliga håren på mina armar. Låtar blandas med mellansnack med mycket humor och hjärta och jag tycker det märks att Brad är uppriktigt tacksam att så många kommit och att så många sjunger med i hans låtar. Scenspråket kan nog mer liknas vid det hos ett stort amerikansk rockband. I mitten av scen finns en lång ”ego-ramp” som används flitigt och som backdrop används två stora videoskärmar.
Jag hoppas verkligen Paisley och hans genrekollega Alan Jackson har startat en positiv trend med att stora amerikanska countryartister kommer hit och spelar. Dom är mer än välkomna och jag hoppas i synnerhet på att få se Brad Paisley på en scen i närheten snart igen.
Om jag blir tvingad till att säga något negativt om konserten, alltså om någon verkligen tvingar mig, så får det i såna fall vara det att pianisten stundtals lät lite märkligt. Jag vet inte vad det berodde på, om det var tekniken som strulade eller om han helt enkelt hade en dålig dag. Men som sagt, det är om någon tvingar mig det.
Vad kan man säga om öppningsakten Darius Rucker då? Tightheten och musikerkompetensen går igen även här och han gjorde en stabil bra konsert. Då jag inte hört denna Darius innan blev det en ny trevlig bekantskap som snurrat både en och två gånger på Spotify efter konserten.
Text: Anders Larson, Foto: Emelie Gustafsson
0Rockbåten kommer närmare ‘vanligt folk’
Göta Kanal Rock, Sjötorp, 17 augusti 2011
Publik: <700
Artister: Mikael Rickfors, Uno Svenningsson, Staffan Hellstrand, Per Persson, Joppe Pihlgren, Irma Schultz Keller, Idde Schultz och Sulo.
Vi befinner oss i Sjötorp när kanalbåten M/S Diana stannar till. Under flaggan Göta Kanal Rock turnerar ‘kapten Sulo’ med mer än en handfull folkkära svenska artister längs den kända vattenvägen och dess slussar.
Sulo är också initiativtagare till det här relativt udda konceptet. Han och delar av hans besättning bjuder först på några akustiska sånger från däck, liksom för att flagga lite extra för kvällens spelning vid hamnen. Bla drog Per Persson (Perssons Pack) låten ”Mördar Anders” och Sulo sjöng ”Jag vill bara dansa”.
Konstellationen glider imorgon vidare längs kanalen och nästa stopp blir Lidköping torsdag kväll. På fredag ankrar man Trollhättan och sista anhalt blir finalen i Kungälv nu på lördag. Premiärspelningen gjordes i Motala i tisdags.
Soundcheck:
Efter lite duggregn klarnar det upp på himlen precis lagom till insläppet halv åtta. På en inbjudande nyklippt grön gräsmatta rullar folk ut sina filtar bara några meter från scenen. Vikstolarna backas lite längre bak för att inte skymma sikten.
Några musiker börjar koppla in sina instrument och Joppe Pihlgren tillkallar spontant uppbackning från trummor och saxofon när han snabbt river av introt till Solglasögon. Staffan Hellstrand och kompbandet fingrar på sina instrument när Irma testar mikrofonen. Man jammar lite och Rickfors trampar runt och ser lite frusen ut. Uno och Idde promenerar coolt bland ‘vanligt folk’ framför scenen…
Spelningen:
Nu är frågan: Kommer man ta hjälp av varandra och skapa nya konstellationer, eller blir det här en rad av solonummer?
Skivaktuella duon Sulo (Diamond Dogs) och Idde (Docenterna) inleder med ”En välplanerad fyra” från kommande albumet ”Kocksgatan Revisited”, som släpps i slutet av september. Som av en händelse så lyssnade vi på låtarna i bilen för nån timme sedan, och singeln ”Radion spelar vackert” har man ju hört på, just det, radion. Jag undrar ifall de kommer köra den eller kanske nå’t från förra höstens släpp med texter av Per Ragnar.
Upp på scenen kommer Staffan Hellstrand. Sulo och Idde står kvar. Hon liksom systern Irma körar när Sulo kompar och sjunger med i Hellstrand-klassikern ”Hela vägen hem”. Staffan ser väldigt avslappnad ut och publiken har hört refrängen mer än en gång förut. Man kan redan nu ana upplägget för kvällen.
Hellstrand bjuder nu in Idde Schultz till numret ”Högre mark”. En låt från hennes första soloskiva, som han en gång producerade och skrev låtar till. Det låter helt ärligt, så självklart.
Nu är det Iddes tur att välja duettpartner. Med textraderna ”jag brukar sakna dina andetag som för mig från natt och dag…jag kan resa hit och dit till och med ha roligt utan sprit…jag kan leva utan dig” höjer hon tillsammans med Joppe Pihlgren (också Docenterna) stämningen ordentligt. Låten? ”Utan dig”, såklart. Docenternas mest radiospelade örhänge från ‘modern tid’. Joppe & Idde visar att de kan stå på egna ben, ungefär som i texten. Det finns en magi mellan dem, en kärlek som inte går att ta miste på.
Publikfriaren Joppe får nu spring i benen. Likt en ung Mick Jagger på uppåtjack kutar han runt på den lilla scenen när han sjunger om ”en ensam man på en moped” och väcker liv i den mer än 30 år gamla Docent Död-klassikern ”Bensin i Blodet”. Det märks att publiken har vaknat nu, man sjunger med i refrängen och glädjen från scenen smittar av sig.
-text under redigering-
-text under redigering-
Text och foto: Peter Dahlén
Fotnot: Sjötorp är platsen öster om Vänern där Göta Kanal har sitt inlopp.
offPå scen: Roffe Wikström Blues Band
Bluesräven Rolf Wikström övertygade med personlig värme
Rolf ”Roffe” Wikström har varit en blues- och gitarrockens trotjänare sedan 20-årsåldern. Med snudd på 30 album i bagaget tillhör han den mest rutinerade eliten. Roffe om någon är sedan många år en institution inom svensk bluesbaserad rock. Hans distinkta gitarrljud och sin karakteristiska, raspiga röst med vibrato går inte att ta miste på. Liknelser med bluesens stora såsom Roy Buchanan är inte sällan förekommande.
När vi igår lördag trampade ned mot centrala Kristinehamn möttes vi av ett folkhav av sällan skådat slag. Den här helgen är det ”Fastingen” på stan, en sedan många år traditionsenlig tivolimarknad med knallar, jippon och musikuppträdanden. Roffe och Knekta Kungar är kvällens stora namn och kommunen har skjutit till pengar för att få till stånd ett öppet scentält med fri entré. Lokala krogen Mastmagasinet stod för ölserveringen och att döma av rotationen på fyllda plastmuggar så gick det nog mer än plus minus noll i baren så här några dagar efter löning.
Bandet med Roffe i centrum kliver upp på scenen och publiken är med från första tonen. En hel del gamla örhängen känns igen och ikväll har tändarna bytts mot ölstänkare vilket får dem med gelé i håret att backa något från värsta vimmelvågen. För när folket sjunger med och viftar med armarna så går det blött till även under tak denna duggregniga kväll.
Med ett färskt album (läs recension av nya plattan här) i bagaget så ingår såklart lite av detta på repertoaren. Inte samma allsång då förstås - men det är faktiskt när bandet tonar ned tempot med låtar som nyskrivna, personligt känsliga ”Arton nätter, nitton dagar (satt jag vid min moders säng)” som man inser att gamle Roffe har ett verkligt djup i sitt textförfattande. Det handlar inte alls bara om uppdruckna pengar och misslyckade förhållanden.
-text under redigering-
Roffe signerade och sålde CD:s, jumprar, isskrapor(!), kylskåpsmagneter(?) mm…
I Kristinehamn har vi också en blues-Roffe och vi passade på att fånga dem båda på bild.
Text/foto: Peter Dahlén Konsertfoto: Carina Carlzon
Roffe Wikströms hemsida: roffewikstrom.nu
1På scen: The Tallest Man On Earth
Woody West presenterade
The Tallest Man On Earth
Trädgårn Göteborg 16 Maj 2011
396 sittplatser + 200 ståplatser på balkongen, slutsålt sedan flera månader tillbaka.
Bakgrund, discografi och förband.
Kristian Matsson, från Leksand sjöng tidigare i bandet Montezumas där även Jerker Henriksson från förbandet Francis var med. 2006 begav sig Matsson solo och The Tallest Man On Earth uppstod och följande Ep.s och fullängdare har släppts sedan dess:
2006 The Tallest Man on Earth, Ep
2008 Shallow Grave.
2010 The Wild Hunt
2010 Sometimes the Blues is Just a Passing Bird, Ep
Kvällens låtar:
I Won’t Be Found
The Gardener
Shallow Grave
Trouble Will Be Gone
Where Do My Bluebird Fly
You’re Going Back
Love Is All
Tangle in This Tramped Wheat
The Dreamer
King of Spain
Ny låt
Pistol Dreams
Thrown Right at Me duett med Amanda Bergman (Hajen, Jaw Lesson, Idiot Wind)
Extranummer
The Drying of the Lawns
Kids on the Run
Förbandet Francis är från Dalarna och består av:
Petra Mases | Sång, piano & megafon
Jerker Henriksson | Gitarr
Petter Nygårdh | Trummor
Tim Grundtman | Bas
Jakob Grundtman | Ljudtekniker
Francis var en glad överraskning då jag inte hört mycket av dem tidigare. Petra Mases röst berörde mig på ett speciellt sätt. Bandet känns tajt och låtarna med högre tempo var att föredra denna kväll. Bandet spelade i ca 30 minuter och jag kommer definitivt lyssna mer på Francis.
The Tallest Man On Earth, konserten.
Ur högtalarna ljuder tonerna av Håkan Helllström’s, För sent för Edelweiss, Du säger att kärleken, aldrig varit till för dig … Ljuset släcks ned och bakgrundsmusiken tystnar.
The Tallest Man On Earth, Kristian Matsson, äntrar scenen och publiken är med direkt. Han är inte särskilt lång men han kastar en skugga mot draperiet som tornar upp sig lika högt som de förväntningar som ligger i luften.
Redan från första låten så känner jag att detta kommer att bli bland det bästa jag sett och hört, jag vet inte varför men det är just den känslan han förmedlar från första låtens första anslag. Han levererar den ena topplåten efter den andra, växlar mellan högt och lågt, starkt och svagt. Låtarna framförs med en närvaro som ger mig ståpäls, tårar i ögonen och ett ständigt leende på läpparna.
Det är turnéstart i Göteborg och han säger sig vara nervös för att han inte spelat live på länge och vissa låtar var det länge sedan han framförde överhuvudtaget så han tappar bort sig några gånger, vilket bara gör det mänskligt, charmigt och varmt.
Som du kanske har hört på skivorna så är Kristian en brilliant musiker, sångare och låtskrivare. Men han är mer än det. Han har en sagolik humor och en underbar mimik. Vi i publiken får många härliga skratt under kvällen.
Under kvällen plockar han in delar av Francis till hjälp under som under The Dreamer. Trummor och bas ger mer tyngd och killarna stannar kvar under några låtar. Tillsammans gör de King of Spain till en riktig rökare. ”- Detta är sjukt bra”, tänker jag för mig själv. Matsson sätter sig vid pianot och publiken tror på Kids on the Run, men nej det har inte han tänkt, han bjuder på en ny låt i stället. Mycket bra är den med, skiljer sig dock lite från tidigare låtar. Amanda Bergman (Hajen, Jaw Lesson, Idiot Wind) äntrar scenen och de sjunger en duett, Thrown Right at Me, äkta kärlek lyser ur ögonen och man blir som publik varm i hela kroppen och sitter där med ett fånigt leende på läpparna.
Under spelningen använder han sig av tre gitarrer och piano, som sagt. Slutligen plockar han fram banjon och framför Kids on the Run, låten som på skivan spelas på piano. ”- Det var så här den var skriven från början”, berättar han.
Denna fantastiska låt som framförs på detta underbara sätt avslutar en av de bästa konserterna jag upplevt.
Sammanfattningsvis så kan jag väl konstatera att även om Kristian Matsson inte är så lång rent fysiskt sett, så blir han självklart The Tallest Man On Earth med den musik han levererar!
Inte ens hans egna skugga på draperiet är lång nog för att mäta sig med hans storhet.
PS måste bara slå ett slag för Woody West som anordnar otroligt många bra konserter. Så är du i Göteborg och är sugen på musik när den är som bäst, kolla upp vad Woody West har att bjuda på http://www.woodywest.com/ DS
Text: Ingela Linusson Konsertfoto: Maria Gunnesson
2
