Kafé Deluxe är ett mysigt kafé och ölhak mitt i Växjö’s stadskärna. Smiter man undan hårdrocksöset på övervåning kommer man ner i källaren som fungerar som konsertlokal och nattklubb. Det är inrett helt efter devisen man tar vad man har och det ger en väldigt hemtrevlig stämning. Ur högtalarna strömmar gamla soullåtar. Väggarna, bardisk och allt är klätt i 60-talstapet, lamporna som lyser upp lokalen är av alla former och stil.

Magnus Ekelund går på scenen först. Han är själv med en gitarr. Sitt kompband Stålet har han lämnat hemma. Magnus Ekelund sjunger vackert, det är skört och fint. Hela tiden med en desperat ton. Om man ska dra paralleller för de som inte hört Magnus så låter han lite som en blandning av Jakob Hellman (som han även har gjort en duett med) och Olle Ljungström.

Sångreverbet är vridet till max och Magnus röst ökar fram i lokalen. Det är mäktigt. Han spelar Ryssland nationalsång på svenska. Sen spelar han ”Utan er” och det börjar bli riktigt riktigt bra. Då helt plötsligt verkar han drabbas av dåligt självförtroende och lämnar scenen. Var det meningen? Var det slut där? Jag vill höra mer.

Sen är det dags för Mattias Alkberg. Han har med sig sitt kompband Nerverna, och de är förstärkta med Magnus Ekelund på körsång och tamburin.

Huvudfokuset ligger på låtar från senaste skivan ”Anarkist” som av många ansågs som förra årets bästa skiva. Och man lyckas få med sig alla dimensionerna från skivan när låtarna framförs live. Basen och trummorna pumpar mäktigt, de tre stratocaster-gitarrerna målar upp vackra ljudlandskap och skapar kaotiskt oljud, Alkbergs sång är innerlig hans utryck träffar en rätt i hjärtat. Även här ger sångreverbet en fet effekt som liksom skär in i hjärnan och ingen kan förbli oberörd. Maffiga ”Helgen v. 51”, pumpande ”Frigjord, pånyttfödd”, feta ”Bit i kudden, skattebetalare” och vackra ”Född fel” (som är en duett med Magnus Ekelund) sticker ut lite extra och är minst lika bra som på skivan.

Det är trångt i den lilla lokalen och publiken skriker till lite extra när det bjuds på gamla låtar som ”Haparanda here we come” och ”Ragnar”.

Konserten avslutas med skramlande ”Dementorer” som är en punkig käftsmäll av gitarrmelodier.

Bandet går av scenen för att komma tillbaks och köra en innerlig ”Nerverna” som avslutas med publikens hjälp, och till ljudet av allsången är konserten slut. Mattias Alkberg och Nerverna ger sig av mot nya äventyr. Tack för ikväll!

Text: Marcus Johansson  Foto: Sandra Petersson

Nu läggs valda delar av Sveriges Radios innehåll ut på Spotify och Wimp på försök under ett år. Framförallt är det humor från P3 men också Ekots lördagsintervju och några utvalda Sommarprogram. Allt som allt cirka 700 ljudklipp till att börja med.

– Vi vill att vårt innehåll ska vara tillgängligt för publiken där den finns därför att alla har rätt att ta del av vårt innehåll. Den publik som inte kommer till oss måste vi möta på andra plattformar, säger Cilla Benkö, vice vd på Sveriges Radio.

– Detta är en naturlig utveckling för ett medieföretag som så starkt präglas av både trovärdighet och förnyelse, säger Cilla Benkö

– Det här är ytterligare ett steg att göra Sveriges Radios innehåll tillgängligt för alla lyssnare. Vårt material finns redan på många olika plattformar, t ex iTunes, appar i smartphones, sociala medier, inbäddat på mediesajter etc. Nu tar vi ett steg till närmare publiken genom vår närvaro på Spotify och Wimp, säger Tomas Granryd, kanalansvarig för P3.

Omkring 7 miljoner lyssnar på Sveriges Radio varje vecka. Men ett allt större antal tar också del av utbudet digitalt på andra sätt än via FM. Lanseringen på Spotify och Wimp är ytterligare ett steg närmare publiken och ett försök att nå de lyssnargrupper som idag inte självklart väljer, eller känner, till Sveriges Radios utbud.

Fakta:

Enligt färsk statistik (Svenskarna och Internet 2011) används Spotify av hälften av svenskarna. Bland unga, 16-25 år, används tjänsten av 86 procent.

Via Spotify och Wimp (en prenumererad musiktjänst som drivs av norska Aspiro) kan över 3 miljoner svenskar ta del av delar av Sveriges Radios utbud, Allt material finns redan idag tillgängligt på sverigesradio.se

Sveriges Radios samarbete med Spotify och Wimp är ett rent distributionssamarbete, företagen har ingen rätt att påverka och ha synpunkter på Sveriges Radios utbud.

Vid starten omfattas följande program av testet:
Brunchrapporten
Christer i P3
Cirkus Kiev
Deluxe
Ligga med P3
Tankesmedjan
Lilla Al-Fadji
Mammas Nya Kille
Sommar i P1
Sist med det senaste med Annika Lantz
Ekots lördagsintervju

Torsdag-lördag första helgen i november 2011 anordnades Uddevallakassettfestivalen på Mortens Krog i centrala Uddevalla!

Det var tre späckade dagar med alla sorters musik och artister!

Följande artister var annonserade:

(3/11)

Peter Netskar, Eddie Wheeler, Ms. Henrik, Christoffer Berg,

Daniella Kruth, Old Kery McKee, Niclas Frisk Chinatown Acoustic Deli

(4/11)

Mördad av döden, VOID, Locusta murders, Rawhide,

Colours That Collide, Horisont, Attentat

(5/11)

K., Roam, Kungens Knektar, Vivid Recollection, BFM,

The Cat Killers, Dying For Some Action, Transwagon,

Sterile Hermaphrodite, Tysta Mari, Daniel Norgren

***

Själv hade jag endast möjlighet att närvara på fredagskvällen, men fick då den stora äran att fullständigt knockas av de två imponerande musikakterna -

Horisont

och

Attentat!

Men jag såg även

Rawhide och Colours That Collide!

***

Rawhide

En ny bekantskap för mig!

Rawhide

Musiken var av det hårdare slaget!

Rawhide

Men visa låtar lät ungefär som Motorhead på speed!

Tyckte det var ganska bra!

***

Colours That Collide

Denna grupp spelade lite lugnare, fast uppblandat med inslag av tung rock!

Colours That Collide

Påminde ibland om Coldplay/U2 + blandat med tunga och hårda gitarrer!

Colours That Collide

Lugnt, mjukt, samtidigt väldigt hårt!

Imponerande och väldigt bra!

Annorlunda och bra!

***

Horisont

Horisont som imponerade stort med sin sjuttiotalshårdrock!

Horisont

Det kändes som om man hade flyttats tillbaka till 70-talet,

när Horisont både lät och såg ut som detta årtionde på scenen!

Horisont

Det svängde gott!

Horisont

Rock’n’roll och fullt ös!

Horisont

Musiken kan beskrivas som en kombination av Uriah Heep, Black Sabbath och

tidig svensk 70-tals hårdrock, kryddat med Horisonts egen känsla och attityd.

Horisont

Nej, detta var inget coverband!

Horisont

Det var Horisonts egen musik.

Horisont

Helt jävla underbart är mitt betyg!

Ni har fått en ny beundrare!

***

Attentat

Historien om Attentat tog sin början år 1978.

Attentat

Mats Jönsson och tre andra killar bildade punkbandet,

som hade sin storhetsperiod under första delen av åttiotalet.

Attentat

Just nu spenderar de så mycket tid som möjligt i studion

för att spela in nyskrivna låtar som ska släppas som singlar nästa år.

Attentat

Troligtvis blir det ett album också!

Attentat

Spelningarna är få och Uddevalla var den enda på västkusten i år.

Men jävlar vad det svängde och publiken njöt, dansade,

hoppade och var i total extas!

***

Gå gärna in och kolla mer om festivalen på:

http://uddevallakassetten.se/2011/11/07/3-5-nov-11-uddevallakassettfestivalen/

***

Text & foto: Roger Skoog

Varning, nu blir det en PUNKEXPLOSION……

…………………..…… och………………………………

……….………………………………ATTENTAT!!!!!!!! 

Publiken var så klart i vild extas!

Attentat gav järnet, hela tiden!

Det var fullt ös, medvetslös!

Ett Attentat av modell 2011 smäller verkligen högt!

Kvällens avslutning och tillika extranummer hade följande goa refräng:

GE FAN I FAN I MEJ, GE FAN I MEJ OCH LÅT MEJ VA I FRED GE FAN I FAN I MEJ, GE FAN I MEJ ERA SVIN

Lokalen fullständigt kokade och folk dansade, hoppade, diggade och njöt när alla skrek – Ge fan i mej!

Detta var ett riktigt bra Attentat!

 Konsertfoto & text: Roger Skoog

Betyg 3

Det var långväga gäster inbjudna till konsertpremiären på nybyggda Stockholm Waterfront (i anslutning till Centralstationen). De persiska mattorna på scenen beträddes inför publikens jubel av fadersgestalten med valrossmustaschen David Crosby (sång, gitarr) samt den alltid barfota, bohemen Graham Nash (sång gitarr, munspel, keyboard). Uppackade av ett band på trummor, bas, keyboard och sologitarr vreds klockan omgående tillbaks ända till hippievågens begynnelse.  

 
Inledande Byrds-klassikern ‘Eight Miles High’ darrade betänkligt och stämmorna satt inte där de borde. Insjungningen borde redan vara avklarad tänkte jag och tog några djupa andetag. Med lättnad anlände ‘Marrakesh Express’ tidsenligt på spår 3 och den rätta känslan blev än mer uppackad av efterföljande ‘Long Time Gone’. Ordningen var återställd, om än tillfälligt.

 
Den klassiskt vemodiga ‘Just A Song Before I Go’ varar endast i dryga 2 minuter. Det räcker mer än väl. Crosby lindar in den ömma sången varsamt och med stor inlevelse. Ett känsloladdat ögonblick där inte ett öga är torrt. Tyvärr kan man inte säga att den nyskrivna ‘Slice Of Time’ har samma kriterier. Den är lika gaggig som det politiska dravlet till mellansnack, vilket är både onödigt och är lätt störande. Griniga gamla gubbar var det sista man ville se. Magnifika ‘Déjá Vu’ avslutar första akten och där släpps all ånga ut. En lång fin version var precis det som behövdes innan man går ut och läppjar på ett glas med vatten.

 
Andra akten börjar mycket trevande med några soloprestationer. Ögonlocken känns plötsligt blytunga och jag svävar som i ett töcken. ‘Our House’ väcker mina sinnen till liv återigen och publiken som till stor del består av kvinnor är genast med på noterna. Att ‘Guinnevere’ är tillägnad det täcka könet står helt klart. Minst 30 % av de kvinnliga åskådarna miste sin oskuld i samband med den låten. Det är röjt bortom all tvivel.

 
Waterfront är en förnämlig lokal för musikevenemang. Ypperligt ljud som förmedlade de historiska vingslagen väl. Crosby och Nash lever på forna meriter, men återväxten är tryggad. På keyboard återfanns den prydliga James Raymond som är son till just Crosby.

 
Föreställningen lider mot sitt slut. Crosby med sina vita lockar och många långhåriga män med honom måste känna en lättnad när den hett eftertraktade ‘Almost Cut My Hair’ äntligen släpps loss. Förlösande och endast trumfad av ‘Wooden Ships’ som är den naturliga och enda raka fortsättningen. Skutan är på rätt köl igen. Extranumret ‘Teach Your Children’ är en självklarhet. Damen vid sidan av mig kan texten perfekt och sjunger med för fulla halsar. Det känns tryggt och jag är trots allt tillfreds.
 
Thomas Claesson

Men det var först 1975 som John Fogerty var tillbaka på riktigt efter CCR-epoken! Denna gång med sitt första riktiga soloalbum, som rätt och slätt fick heta ”John Fogerty”! Ett album som inte sålde speciellt bra i jämförelse med Creedence skivorna och här i Sverige landade albumet som bäst på en 27:e plats under de 8 veckor (november 1975 – februari 1976) albumet var inne på den Svenska Albumlistan.

Från detta album är det särskilt de två singlarna ”Rockin’ all over the world” och ”Almost Saturday Night” som man kanske kommer ihåg så här många år efteråt. Låtarna blev hyfsat populära under 1975-76, men dock inte så pass populära att de kunde pressa in sig på den Svenska Singellistan.

Låten ”Almost Saturday Night” spelades även in av Dave Edmunds och han fick en mindre framgång med denna låt i Storbritannien och Sverige 1981, men redan fyra år tidigare (1977), hade Status Quo gjort en coverversion på Fogertys ”Rockin’ all over the world” och den blev en världshit. Men än idag är det många som fortfarande inte har förstått att denna pärla faktiskt är en genuin John Fogerty-produkt, och ingen Quo-låt!

Av albumets tio spår så hade Fogerty skrivit sju, och detta album håller (åtminstone till stora delar) hyfsad Creedence-klass! Det vill säga, gillade man CCR, så gillade man troligtvis även denna skiva!

Sent under våren 1976 spelar sedan Fogerty in sitt nya album, ”Hoodoo”, ett album som tyvärr aldrig någonsin blev utgivet!

I april 1976 släpptes en singel med två låtar från Hoodoo-albumet, ”You got the magic” och ”Evil thing”. Låten ”You got the magic” var även förstalåten på albumet! Dessa två spår är också det enda som officiellt har blivit utgivet från ”Hoodoo”!

Enligt vissa uppgifter så är bakgrunden till det hela ungefär enligt följande:

Efter att Fogerty släppt sitt självbetitlade album 1975, så slösade han ingen tid, utan spelade ganska snabbt in material till ett nytt album, som i sin tur skulle följas av en turné. Men efter att singeln hade släppts hände i princip ingenting alls, förutom att skivan sålde väldigt dåligt.

Efter det fullständiga misslyckandet med singeln erbjöd John Fogerty i alla fall sitt skivbolag Asylum Records det inspelade materialet. ”Hoodoo” fick ett katalognummer (asyl 7E-1081), och man gjorde alla förberedelser inför en utgivning av albumet, och man tryckte upp omslag, gjorde promotionskopior till radio och press etc. Men strax före releasen av albumet tog man, av okänd anledning, ändå ett beslut att återkalla albumet.

Orsaken till detta beslut blev aldrig riktigt offentliggjort, men ryktet säger att John Fogerty och Joe Smith (chefen för Asylum) tillsammans tog beslutet av den anledningen att albumet inte tillräckligt levde upp till den förväntade standarden. Men även en mångårig rättstvist med sitt (Fogertys) gamla skivbolag Fantasy Records, kan ha spelat in i sammanhanget!

Fogerty har själv kommenterat det hela med följande ord:

”It was a mutual decision between Joe Smith and myself. This was a confusing and very painful time in my life. I still feel the decision not to release it was the correct one. I feel that the songs and the music started out with inspiration, but were left unfinished and unresolved. If I had been stronger at the time, I would have worked harder to bring things up to the level that I demand.”

Men albumet blev på sätt och vis ändå utgivet, om man nu kan säga så om en illegal bootleg, och ljudkvalitén på denna bootleg är oftast rent bedrövlig. Men skivan som sådan hade troligtvis inte skämt ut sig om den hade blivit officiellt utgiven i slutet av 70-talet!

Men under en lång period var många Fogertyfans ändå fyllda av förhoppning om att skivan trots allt, till slut ändå skulle bli utgiven, detta eftersom Fogerty ej hade raderat materialet!

Men många år senare när man frågade honom om detta så sa han följande:

”I instructed Asylum to destroy the master tapes sometime in the 80′s. I still think that was the correct decision, too. Perhaps some day I will re-write and re-record some of those songs. The old ‘Hoodoo’ album really wasn’t very good.”

John Fogerty drog sig sedan tillbaka från rampljuset under ett antal år, efter strulet med denna outgivna skiva och diverse rättsprocesser rörande hans tidigare karriär som medlem i CCR, och det dröjde ända tills 1984 innan han åter kom tillbaka på skivscenen, denna gång med albumet ”Centerfield”.

Lite faktauppgifter om ”Hoodoo”!

Samtliga nio originalinspelade låtar på albumet ”Hoodoo” var enligt följande:

1. ”You got the magic” – 3:43
2. ”Between the lines” – 3:40
3. ”Leave my woman alone” (Ray Charles) – 3:09
4. ”Marchin’ to blarney” – 3:18
5. ”Hoodoo man” – 2:55
6. ”Telephone” – 2:55
7. ”Evil thing” – 3:40
8. ”Henrietta” (Fere-Hitzfeld) – 2:58
9. ”On the run” – 3:32

Alla låtar utom nummer 3 & 8 var skrivna av John Fogerty!

På bootlegplattan ”Hoodoo” så har man lagt till följande officiella singellåtar som bonusmaterial:

- ”You got magic” (1976)
- “Evil thing” (1976)
- “You don’t owe me” (1973)
- “Back in the hills” (1973)
- “Comin’ down the road” (1973)
- “Richochet” (1973)
- “My toot toot” (1986)
- “I confess” (1986)

Sedan finns det även senare bootlegversioner av denna skiva, som förutom de ovan nämnda låtar, även innehåller följande bonusalster:

 ”All mama’s children (with Carl Perkins, 1996)”,  “Born on the bayou (live from the concert for the Rock and Hall of Fame, 1996)”, “Fortunate son (live from the concert for the Rock and Hall of Fame, 1996)”, “Endless sleep (Australian CD-single, 1997)”, “Just pickin’ (Australian CD-single, 1997)”.

Är man möjligen lite nyfiken på hur låtarna på det outgivna albumet faktiskt lät? Gå då in på Youtube och gör en sökning på ”Hoodoo” och ”Fogerty”, sedan kan man lyssna på en del av dessa låtar. Ljudkvalitén är i de flesta fall riktigt usel, men det går ju i alla fall höra låtarna, i alla fall om man har lite tur! 

Roger Skoog

Året efter, 1973, så kunde man även höra låten ”I’m the leader of the gang (I am)” på Sveriges Radios enda riktiga hitlista på den här tiden, ”Tio i Topp”! Låten blev också en listetta i Storbritannien. Gary Glitter var även med på ett hörn när de engelska hårdrockstjejerna i Girlschool gjorde en remake av låten 1986.

Andra populära alster från Gary Glitters 70-tal är låtar som – ”Hello, hello, i’m back again”, ”I didn’t know I love you (till I saw you rock and roll)”, samt låten, ”I love you love me love”.  Låten ”I love you love me love” nådde upp till en fin förstaplats på den brittiska hitlistan sent under 1973, en bedrift som även låten ”Always yours” lyckades med sommaren 1974! Några andra populära låtar som också kan nämnas i sammanhanget är ”Do you wanna touch me” och ”Doin alright with the boys”! Två låtar som även har spelats in av Joan Jett (The Runaways), och som finns utgivna på hennes självbetitlade soloalbum ”Joan Jett” från 1980!

Under en period (1976-77) så spelade Gary också tillsammans med gruppen Glitter Band, både live och på skiva! Glitter Band hade även några egna mindre hits under åren 1974-76 – ”Angel face”, ”Goodbye my love”, ” People like you and people like me”, samt ”Let’s get together”.

Gary Glitter hade hela 15 låtar inne på den brittiska singellistan mellan 1972 och 1977, dessutom hade han fyra album på albumlistan, varav tre av dem var placerade topp-åtta under de glitterfyllda och framgångsrika åren 1972-74. Gary Glitter gav även ut sex stycken LP-album under perioden 1972-78!

Tiden innan genombrottet 1972, så spelade Paul Gadd även in skivor under sina andra artistpseudonymer; Paul Raven, Rubber Bucket, respektive Paul Monday!

Gary Glitter föll sedan i glömska under slutet av 1970-talet, men gjorde en comeback under 1980-talet, och fick i samband med detta även några mindre kommersiella hits! Sedan försvann Gary Glitter från scenen under många år och ingen brydde sig egentligen speciellt mycket om hans öde, förrän 1999, då han åter blev ett hett nyhetsstoff i media. Fast nu av helt andra orsaker!

Upprinnelsen till detta började redan 1997 då Gary Glitter lämnade in sin dator för service och i samband med detta fann man barnpornografiskt material på dators hårddisk. Hans skivor drogs in, konserter ställdes in och han dömdes till fyra månaders fängelse för detta brott. I samband med denna dom så tog också Gary Glitters karriär som popstjärna definitivt slut. Efter avtjänat straff lämnade han England och bosatte sig, först efter en vistelse på Kuba, i Asien där han fortsatte med sina vidriga och perversa pedofildåd!

Givetvis åkte han fast igen, och denna gång riskerade han till och med dödsstraff för sina övergrepp! Men då de drabbade flickornas familjer dragit tillbaka sina anmälningar, efter att ha fått en okänd summa pengar av Glitter, reducerades straffet istället till några års fängelse. Så mellan åren 2006 och 2008 satt han därför inspärrad i ett fängelse i Vietnam som straff för sina sexuella övergrepp på två flickor i 10-års åldern!

Glitter frigavs hösten 2008 och utvisades direkt ur landet. Efter att förgäves försökt få tillträde till Thailand och Hongkong, återvände han hem till Storbritannien. Ett ställe han absolut inte ville återvända till, men eftersom inget annat land ville befatta sig med pedofilen Paul Francis Gadd/Gary Glitter, så fanns det inga andra alternativ! I hemlandet var hatet stort mot den gamle popstjärnan och han fruktade till och med för sitt liv vid hemkomsten och fick skyddas av polis!

Gary Glitter – förr en firad stjärna inom glampopen, men nu när allt glitter och glamour har flagnat av, så ser man bara en gammal ”ful gubbes” rätta ansikte!

Roger Skoog

Det dröjde länge, allt för länge om man frågar mig, innan Brad Paisley till slut beslöt sig för att komma hit till Svedala och bjuda oss bleka nordbor på en rejäl dos country av allra finaste sort.

För de som kanske inte hört talas om denna mr Paisley så kanske en liten presentation kan vara på sin plats.

Brad Paisley är den amerikanska country-stjärnan som haft 10 raka ettor på Billboardlistan, vunnit en hel säck med CMA-priser samt sålt sisådär 12 miljoner plattor. På relativt kort tid har han blivit en av de allra största inom modern country.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är ett mycket stort fan av Paisley och jag har med intresse följt hans karriär ända sedan hans första platta Who needs pictures som släpptes 1999. Så att jag var förväntansfull innan konserten var bara förnamnet.

Hur var konserten då? Ja, ska jag försöka summera den med ett ord så får det bli FANTASTISK.

Brad spelar inte bara bra utan i det närmaste felfritt, och tillsammans med sitt mycket samspelta band bjuder han på en helt och hållet grym countrykväll. Det bjuds på låtar från i princip samtliga album och enda nackdelen är möjligtvis att han har för många hits så alla hinner inte med att spelas. Från det att han öppnar med den gungande American Saturday night till den avslutande Alcohol sitter jag med ett stort fånigt flin på läpparna.

En av de absoluta höjdpunkterna under konserten var när bandet tar en paus och Brad spelar ett par låtar akustiskt. Här får både hans gitarrspel och hans grymma röst utrymme att briljera. När publiken tar över sången i den fantastiska balladen Whiskey Lullaby står samtliga håren på mina armar. Låtar blandas med mellansnack med mycket humor och hjärta och jag tycker det märks att Brad är uppriktigt tacksam att så många kommit och att så många sjunger med i hans låtar. Scenspråket kan nog mer liknas vid det hos ett stort amerikansk rockband. I mitten av scen finns en lång ”ego-ramp” som används flitigt och som backdrop används två stora videoskärmar.

Jag hoppas verkligen Paisley och hans genrekollega Alan Jackson har startat en positiv trend med att stora amerikanska countryartister kommer hit och spelar. Dom är mer än välkomna och jag hoppas i synnerhet på att få se Brad Paisley på en scen i närheten snart igen.

Om jag blir tvingad till att säga något negativt om konserten, alltså om någon verkligen tvingar mig, så får det i såna fall vara det att pianisten stundtals lät lite märkligt. Jag vet inte vad det berodde på, om det var tekniken som strulade eller om han helt enkelt hade en dålig dag. Men som sagt, det är om någon tvingar mig det.

Vad kan man säga om öppningsakten Darius Rucker då? Tightheten och musikerkompetensen går igen även här och han gjorde en stabil bra konsert. Då jag inte hört denna Darius innan blev det en ny trevlig bekantskap som snurrat både en och två gånger på Spotify efter konserten.

Text: Anders Larson, Foto: Emelie Gustafsson

Vi befinner oss i Sjötorp när kanalbåten M/S Diana stannar till. Under flaggan Göta Kanal Rock turnerar ‘kapten Sulo’ med mer än en handfull folkkära svenska artister längs den kända vattenvägen och dess slussar.

Sulo är också initiativtagare till det här relativt udda konceptet. Han och delar av hans besättning bjuder först på några akustiska sånger från däck, liksom för att flagga lite extra för kvällens spelning vid hamnen. Bla drog Per Persson (Perssons Pack) låten ”Mördar Anders” och Sulo sjöng ”Jag vill bara dansa”.

Konstellationen glider imorgon vidare längs kanalen och nästa stopp blir Lidköping torsdag kväll. På fredag ankrar man Trollhättan och sista anhalt blir finalen i Kungälv nu på lördag. Premiärspelningen gjordes i Motala i tisdags.

Soundcheck:

Efter lite duggregn klarnar det upp på himlen precis lagom till insläppet halv åtta. På en inbjudande nyklippt grön gräsmatta rullar folk ut sina filtar bara några meter från scenen. Vikstolarna backas lite längre bak för att inte skymma sikten.

Några musiker börjar koppla in sina instrument och Joppe Pihlgren tillkallar spontant uppbackning från trummor och saxofon när han snabbt river av introt till Solglasögon. Staffan Hellstrand och kompbandet fingrar på sina instrument när Irma testar mikrofonen. Man jammar lite och Rickfors trampar runt och ser lite frusen ut. Uno och Idde promenerar coolt bland ‘vanligt folk’ framför scenen…

Spelningen:

Nu är frågan: Kommer man ta hjälp av varandra och skapa nya konstellationer, eller blir det här en rad av solonummer? 

Skivaktuella duon Sulo (Diamond Dogs) och Idde (Docenterna) inleder med ”En välplanerad fyra” från kommande albumet ”Kocksgatan Revisited”, som släpps i slutet av september. Som av en händelse så lyssnade vi på låtarna i bilen för nån timme sedan, och singeln ”Radion spelar vackert” har man ju hört på, just det, radion. Jag undrar ifall de kommer köra den eller kanske nå’t från förra höstens släpp med texter av Per Ragnar.

Upp på scenen kommer Staffan Hellstrand. Sulo och Idde står kvar. Hon liksom systern Irma körar när Sulo kompar och sjunger med i Hellstrand-klassikern ”Hela vägen hem”. Helltrand ser väldigt avslappnad ut och publiken har hört refrängen mer än en gång förut. Man kan redan nu ana upplägget för kvällen.

Hellstrand bjuder nu in Idde Schultz till numret ”Högre mark”. En låt från hennes första soloskiva, som han en gång producerade och skrev låtar till. Det låter helt ärligt, så självklart.

Nu är det Iddes tur att välja duettpartner. Med textraderna ”jag brukar sakna dina andetag som för mig från natt och dag…jag kan resa hit och dit till och med ha roligt utan sprit…jag kan leva utan dig” höjer hon tillsammans med Joppe Pihlgren (också Docenterna) stämningen ordentligt. Låten? ”Utan dig”, såklart. Docenternas mest radiospelade örhänge från ‘modern tid’. Joppe & Idde visar att de kan stå på egna ben, ungefär som i texten. Det finns en magi mellan dem, en kärlek som inte går att ta miste på.

Publikfriaren Joppe får nu spring i benen. Likt en ung Mick Jagger på uppåtjack kutar han runt på den lilla scenen när han sjunger om ”en ensam man på en moped” och väcker liv i den mer än 30 år gamla Docent Död-klassikern ”Bensin i Blodet”. Det märks att publiken har vaknat nu, man sjunger med i refrängen och glädjen från scenen smittar av sig.

-text under redigering-

 -text under redigering-

Text och foto: Peter Dahlén

Fotnot: Sjötorp är platsen öster om Vänern där Göta Kanal har sitt inlopp.

Dokumentärfilmen om Foo Fighters är en intim skildring av bandets 16-åriga historia; från de första demolåtarna inspelade av Dave Grohl under Nirvana-tiden, till  det världskända, prisbelönta rockbandet som Foo Fighters är idag.

Genom intervjuer med bandmedlemmarna Dave Grohl, Taylor Hawkins, Nate Mendel, Chris Shiflett och Pat Smear, liveklipp och videodokumentationer får vi följa bandets framgångar såväl som tragedier i sin väg till att bli vad de är idag. Vi får även se Foo Fighters i sitt skapande av det senaste albumet, ”Wasting Light”, som kom att toppa listor världen över – inte minst i Sverige där det hamnade på albumlistans förstaplats. Skivan som spelades in analogt i Grohls garage i San Fernando Valley, Kalifornien och då Grohl återförenades med den legendariske producenten Butch Vig som även låg bakom Nirvanas Nevermind-platta.

”Foo Fighters: Back And Forth” är lika mycket en dokumentärfilm för fanatiska Foo-fans som en välgjord filmatisering och historisk skildring av ett rockbands unika historia.

TV6 visar filmen den 26 juni kl 23.00

Foo Fighters spelar på Stockholms Stadion den 22 juni